pyret

en svart väg utan slut, precis som en gång förut. I höga hastigheter och snabba kurvor klappade vi händerna till gamla e-type dängor och slumrade in till ljuset av gatulamporna. Som en gång i tiden, kan alltid kännas som igår. Igår stod vi och bankade på portarna till en månaders långt saknad stå plats. helt klädda i gul svart skrek vi tills luften gick ur oss. I ett hav med gul svarta halsdukar och kännloladdade hjärtan såg vi efter 55 nervösa minuter vårat älskade aik göra mål. Gråten blandades med glädje skriken och de vi väntat hela vintern var nu här, som om vi bara sovit. Våra svart gula hjärtan var nu varma liksom vädret dagen innan, det går mot ljusare tider när våren nu kommit till både små och stora städer.

nostalgi kännslor hade jag i min tystnad när tre vänner satt i en blå soffa och oroade oss över att träffa förlorade kärlekar. När kvällen knackade på gjorde vi söder osäkert då vi stängde barer och tömde konton. Ragglade hem i natten och var för en stund samma tjej som för första gången jag satte min fot i dessa krettsar. Vaknade upp och som om ingenting hänt var hon och jag nu på samma platts som då. Vi låg i en blå soffan och delade på vad livets motgångar och framgågar gett oss i dåtid, nutid och framtid.

Jag saknar köttbullar vid ett köksbord i majorna. Jag saknar enkelheten i att vara osädd. Jag saknar en landsväg mot ett obestämt mål. Jag saknar ljudet av ett okomplicerat fönster som öppnar sig och jag saknar lukten av ett sommarregn.