pyret

I dag slogs jag av tanken igen, tanken som inte jag trodde lämnat mig för länge sedan. När jag vände den ryggen någon gång när löven föll av en sen augusti kväll. Jag önskar att jag inte kände så här men tanken är så stark och även fast jag vet att den funnits där har jag inte låsats om den, för jag har varit starkare.. Nu vet jag inte ifall jag är det längre. Vart tog alla löften om kärlek vägen? Vart försvann alla drömmar? När slutade min inre låga att brinna? Jag vet att det inte är lätt, men jag vet inte längre vart jag ska ta vägen.. Vart hör jag hemma? Kan någon berätta det för mig eller är då också någonting som jag bara måste lära mig helt på egen hand!? Men vart ska jag gå? Villken väg ska jag ta, om jag redan gått alla dom stigarna jag ser men alla slutat vid en klippa och jag tror att jag kan hoppa får någon står där nere och ropar löften om att dom fångar mig, så jag hoppar men när jag fallit så djupt att det inte går att stoppa så finns personen inte där längre och jag finner mig själv slagen till backen igen.. Jag vill resa mig upp, jag vill värkligen det men till villken nytta? Så att jag kan slänga mig ut för nästa stup? ^o) Det finns säkert en mening med allt det här.. Att jag ska lära mig av mina misstag, bli starkare, krama eller någonting likande..
Ser bara ingen sol på min himmel i dag, Ser inga stjärnor i mörkret..