pyret

This is me Now
Hej jag heter Moa, har jusst fyllt 16 år och Bor i Enköping, eller är det det som är jag? Jag kanske ska säja Hej jag är flickan du möter ute en fredag kväll i kortkort, tuperat hår med en öl i ena handen och en cigg i den andra,  jag är flickan som gråter mig till söms om kvällarna, jag är flickan ingen känner men alla tror att dom gör det. Är det jag? Eller vem är jag? Vad ser folk när dom kollar på mig, tänker dom ''omg värsta fjoortisen'' eller är jag tjejen som man inte lägger märke till alls? För folk kan ju inte se mig så som jag ser mig eller gör dom det?

Vart finns svaret till alla frågor?

Om någon säjer att dom älskar dig, gör dom värkligen det då? Hur kan man veta att folk väkligen bryr sej? Men om jag kan sitta här och lita så lite på mina vänners kärlek hur kan jag då få dom att förstå att jag värkligen bryr mig om dom då? Att Älskar någon är ett starkt ord, när älskar man väkligen någon, är det olika kärlekar, typ barn-kärlek, ungdoms-kärlek och vuxen-kärlek? Eller är det bara test först? varför känns det då som att någon rycker loss ens hjärta? Om tånåren bara är en språnbräda till vuxenlivet varför är den då så otroligt jobbig? Varför ska vi lära oss saker som att människor är falska, att man slår den man älskar och att dessto snyggare och smalare du är desstå mer omtyckt är du, att utsidan är den som räknas mäst spelar ingen roll vad folk säjer och att ha anorexia eller panikångest är coolt? Borde vi inte lära oss något riktigt? Borde inte den äldre generationen ta sitt ansvar och hjälpa oss igenom den här svåra & missförstådda tiden som dom också upplevt för inte så länge sen? Eller är det meningen att vi ska stå på våra egna taniga ben?

och nu kommer den igen, födelsedagen, en av dom värsta dagarna på året. Ett helt år har nu gått sen senast och jag har inte uppnått någonting, ingenting är bättre och ingenting ser ljusare ut, ett helt år har gått utan att någpnting har hänt, åren rinner iväg och snart är man en ful jobboholic som fasnat i en skruttig lägenhet med 3 ungar och en otrogen man och har inget liv kvar, och vad ska man få säja att man gjort med livet, jag vill inte somna i kväll för jag vill inte vakna, jag vill väkligen inte. jag Orkar inte. Det känns inte som att någon förstår hur otroligt jobbigt jag tycker det är att fylla år men det spelar väll ingen roll för dom skulle ändå inte kunna göra någonting åt det.

Jag vill inte somna, Jag vill inte vakna ..

Behöver känna din närhet, vill inte vara ensam, vill känna din trygghet, vill inte falla, vill känna dina andetag, vill inte somna av ljudet till mina tårar, vill höra ditt hjärtta slå, vill inte höra mitt stanna, varför måste jag vara ensam i kväll?

Were do we go from here?