pyret

Där alla ansikten känns okända, likså seder och vad som är rätt och fel. Att lämna allt jag vet på både gott och ont. Men alla männsikor som blir kvar, alla som stått med mig och känner mig. Alla som vet vem jag är och hur jag är. Från en platts där det alltid är lika nära, varesig klockan är 12 på dagen eller 3 på morgonen. Att lära in allt på nytt, allt ifrån vilka man kan lita på till vart man säkert kan gå. Om man defienras av dom man umgås med och dom man umgås med ite längre finns, Vem är man då? Att testa nya vägar gör mig plöttsligt livrädd. Att stå helt ensam på en ny platts är någonting jag aldrig behövt göra och känner mig så liten, vet inte om jag är redo. Kommer ihåg första gången jag fick höra det, bröt ihop totalt och visste varken in eller ut, så liten jag var då, så hjälplös, men inte ensam. Så känner jag mig nu fast plöttsligt även ensam. Det finns ingen återvändo och jag intalar mig själv att det här kommer bli bra, bättre, att detta är det bästa för mig. Men i denna stund känns det som en stor lögn som jag försöker repa in. I denna stund är jag livrädd. I denna stund vill jag inte vara ensam. I denna stund är kännslorna uothärdligt smärtsamma men om du frågar så är allt bra.