pyret

Jag är förvirrad, jag vet inte vad jag ska göra. Det finns ingen att prata med, ingen som vill lyssna, ingen som vill hjälpa. Jag är helt ensam den här gången och jag hittar ingen utväg, ingen lösning. Jag vill inte behöva tänka på det men så fort jag torkar mina tårar och skuter undan det inser jag att ju fler gånger jag låter mej bli sårad över det, ju fler gånger jag gråter över det så blir valet bara svårare och svårare. Desstå längre tid jag låter gå desstå svårare blir beslutet jag vet att jag måste ta, Jag önskar att det inte var mitt beslut, jag önskar att någon annan kunnde göra det åt mej. Bestämma och sen övertyga mej när jag tvekar om att det är helt rätt. Står ensam kvar vid vägskälet utan att veta var jag ska ta vägen, båda vägarna är lika osäkra och desstå längre jag står där och tvekar blir vägen bakom mej mindre och mindre och snart puttas jag in på någon av vägarna utan någon förvarning. Det känns som om man går runt med ett tomt skal, som att innuti mej finns ingenting utom ett svart mörker. Vill hitta ut, snälla hjälp mej så som ni en gång brukade...